Robert Hahn reflekterar om sitt liv som forskare och vetenskapman i en intervju av Siru Toivonen.

Siru: Berätta något om din uppväxt!
Robert Hahn: Jag växte upp i ett musikerhem tillsammans med en bror. Min pappa skrev musik och arrangerade folkmusik för orkester som ofta hördes i radio på 1950- och 60-talen. Det var en bra uppväxt där förkovran uppmuntrades. Jag prövade på att spela flera instrument men insåg någon gång i 13-14-årsåldern att musikerbanan inte var något för mig. Däremot tyckte jag om att komponera musik och hade det som hobby under en del år.

Siru: När började du intressera dig för medicin?
Robert Hahn: Jag fascinerades av naturens oändliga möjligheter och hade lätt för naturvetenskapliga ämnen i skolan. Viljan att bli läkare stimulerades av en önskan att hjälpa andra människor samt att vara säker på att få jobb. Efter ett år i USA började jag läsa medicin på Karolinska institutet 1974. Jag blev dock besviken över att läkarna kunde bota så få sjukdomar. Det mesta handlade om att hålla sjukdomarna i schack och minska skadeverkningarna. Men det fanns ett område där läkarens insatser spelade avgörande roll, och det är när man drabbas svåra skador, trafikolyckor eller skall opereras. Därför satsade jag på anestesi- och intensivvård. Att lotsa människor igenom dessa svåra situationer kändes angeläget för mig. En otrolig utmaning!

Siru: Men du blev allt mer forskare med tiden….
Robert Hahn; Det tog tid. Jag bildade familj och arbetade först i 15 år som anestesiläkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Under 10 av dessa år arbetade jag flitigt med att skriva medicinska artiklar för dags- och veckopress. Det var nyhetsartiklar för A-pressens tidningsbyrå och frågespalter Året Runt. Ett intresse för att skriva hade väckts. Men omkring 1993 bestämde jag mig för att satsa helt på forskning istället. Jag hade jobbat med det parallellt med sjukvård och tidningsskrivandet men jag insåg att jag inte kunde göra allt på en gång. Jag fick en tjänst som universitetslektor på Karolinska institutet med placering på Södersjukhuset i Stockholm, och blev sedan professor i anestesi- och intensivvård 1997.

Siru: Vad gjorde du för forskning?
Robert Hahn: Jag har först i efterhand förstått hur flitig jag var med att skriva forskning i slutet av 1990-talet! Jag våga påstå att jag är den läkare inom anestesi- och intensivvården i Sverige som skrivit mest forskning. Undre mina år som professor lotsades det ut massor av arbeten kring säkerheten vid prostatakirurgi, okontrollerad blödning vid skador och biverkningar av vätsketerapi och lokalbedövning. Ett ämnesområde som jag var särskilt stolt över att ha utvecklat även volymkinetik – det är ett matematiskt sätt att beräkna distribution och elimination av infusionsvätskor (alltså dropp) som ju ges vid varje operation. Vi vet idag att komplikationerna till kirurgi ökar om man ger fel vätskemängd.

Siru: Varför slutade du på Karolinska institutet?
Robert Hahn: Det fanns tre skäl. Det är inte fel att byta jobb efter 15 år på samma plats. Jag ville alltså göra något nytt. Egentligen var min önskan att byta till ett universitetssjukhus men det visade sig inte vara möjligt. Dessutom sympatiserade jag inte med en del av Karolinska institutets ideologi att man skall betala en del av sin egen lön. Institutet fungerade alltså som en galleria utan anställningstrygghet. Till sist hade jag under denna tid svårt att få externa anslag.

Jag bytte till Södertälje sjukhus 2006 för att bygga upp en enhet med forskning- och utveckling där. Pengarna som politikerna avsatt för denna satsning kom dock aldrig fram utan försvann på vägen. De ansvariga tjänstemännen skall vara glada för att saken aldrig uppdagades offentligt. Efter 2 år bytte jag därför till en tillvaro som 100% anslagsfinansierad forskare. Det är en osäker tillvaro men hittills har det gått väldigt bra. Anslagen kommer både från landstinget och från två privata stiftelser. Temat är att utveckla nya metoder för som visar hur man bäst klarar sig igenom en kirurgisk operation. Ett sidolinje är åldringsforskning, vilket ter sig naturligt då Södertälje sjukhus har en stor geriatrisk klinik. Jag har dessutom en 20% tjänst som adjungerad professor vid Linköpings Universitet. Min roll är att vara forskningshandledare. Jag har ju lång erfarenhet av detta efter att ha handlett 15 doktorander till disputation. Arbetet där är väldigt roligt men resorna tar på krafterna.

Siru: Vad jobbar du med just nu?
Robert Hahn: Det handlar om två nya metoder för att upptäcka intorkning inför kirurgi och vid inläggning på sjukhus. En doktorand studerar vätske- och näringstillförsel vid höftkirurgi och två andra är engagerade i ny teknologi för prostatakirurgi. Under hösten 2010 kommer jag att vara engagerad i att sammanställa en bok som skall ges ut av Cambridge University Press. Den heter A Clinical Guide to Fluid Therapy during Surgery. Jag har inbjudit 20 av världens främsta forskare inom området vätsketerapi vid kirurgi till att bidrag med kapitel om sitt respektive specialområde. Alla kontakter har verkligen varit stimulerande hittills! Min uppgift är att vara Editor och att själv skriva fyra kapitel.

Siru: Vad har förvånat dig mest under dina karriär som läkare och vetenskapsman?
Robert Hahn: Att människokroppen är så komplicerad. Jag fascinerades och lockades av dess komplexitet redan under skoltiden men nya saker upptäcks ständigt. Det vi vet idag visar att vår kropp i själva verket är vår kropp är betydligt mer avancerat uppbyggd än vad jag någonsin kunnat drömma om när jag var ung.