Marie-Loiuise och Robert Hahn

Robert Hahn: Läs kapitel 1-4 ur Gudomlig väg (2006)

 

Inledning

Många frågar sig i vilket syfte de lever på jorden. Lever jag för min egen skull eller för att hjälpa andra? Svaret är att vi lever för båda syftena. Men vi lever också för att utforska det okända, det som inte alltid kan bekräftas vetenskapligt men som bekräftas inom oss. Där finns alla svar. Inom oss brinner en eld att söka sanningen i just detta liv.
Med kunskap menas allt oftare vetenskapligt kunnande. Det bygger på att forskare systematiserar vad som sker i omgivningen med hjälp av mätningar och statistik. Då blottläggs skillnader och samband som får oss att förstå världen bättre. Vi människor förutsätts lita på vad forskaren kommit fram till. Vetenskaplig kunskap kan dock nyskapas, omtolkas och omvärderas.
Kunskap finns också inom oss själva utan att vi lärt oss den. Människan bär på mycket vetande vars ursprung är oklart för oss. Denna källa till kunskap ger sig lättast tillkänna i form av intuitiva signaler som kommer fram under exempelvis meditation och i katastrofliknande situationer. En glimt kan skönjas om vi ställs inför ett tydligt etiskt val. Men när vi underkastar oss vardagens rutiner får vi mindre tydliga signaler från denna vishetens källa.
Inre kunskap visar oss vad som är rätt och fel sett ur ett djupare perspektiv. Men den kan också avslöja hemligheten bakom vårt ursprung och vilka vi egentligen är. Inre kunskap kan till och med visa oss den gudomliga väg vi måste gå för att känna oss hela och sanna. Den visar oss vägen hem.
Det finns personer som tycks kunna få kontakt med samma källor som en gång givit oss vår inre kunskap. Jag tänker framför allt på de som är mediala. Ordet medial betyder att en människa genom signaler till hörsel, syn eller känsla förnimmer något som ligger utanför det vi normalt uppfattar med våra sinnen. Att vara medial är en förmåga som visserligen är medfödd men som kräver arbete och omvårdnad för att utvecklas rätt.
Ett medium har ofta en speciell inriktning. Den spiritistiska rörelsen, som väckte mycket intresse i början av 1900-talet, inrymde medier som förmedlade kontakter med döda anhöriga. Medier kan även vara inriktade på att ge råd om personlig utveckling. Vissa medier tycks nå mycket högt i de andliga sfärerna. Just de borde kunna förtydliga den inre kunskapens kärna för oss. En så spännande tanke vore värd att sättas på prov.
Min fru Marie-Louise utvecklade sin mediala förmåga i början av 1990-talet. Vi berättade om hur det gick till i boken Klara svar från andevärlden (1997) och hur det påverkade vår familj i Själars samband (1999). Vi berättade också hur vi arbetade med att införliva andligheten i vardagen i Den rena källan (2004). Marie-Louise har en kanal som beskriver sig som Den Helige Ande, en allvetande kunskapskälla som likt ett träd förgrenar sig runt jorden. Med sådan framstående hjälp skulle det väl vara möjligt att få veta vilken väg som leder till ett liv i helhet och sanning?
Svaret är att vi kan få veta vägen men att vi måste gå den själva. För att komma framåt på en sådan gudomlig väg krävs att man arbetar med sig själv. Denna bok handlar om hur den gudomliga vägen ser ut och vilka utmaningar vi måste jobba med under vår vandring. Kunskapen du får är inte vetenskaplig och kan heller inte uppfattas med våra sinnen. Den bygger på helt andra förutsättningar.
Jag skall ge ett exempel. Begrunda följande påstående: 

"Det enda sanna för människan
är att leva i fred och harmoni
med sig själv och sin omgivning."

Är detta kunskap? Vårt svar är "ja". Om du instinktivt känner att påståendet är helt sant och riktigt, om du känner att du vill leva ditt liv i den här känslan, så har du fått en signal från din inre visdom. Där finns tidlös kunskaper som har karaktären av stabila övertygelser. De har egentligen inget alls att göra med vare sig åsikter eller vetenskap. 
En del människor är blockerade för sin inre kunskap. Alla uppfattar nämligen inte denna tes som sann. Om vi ser till världshistorien så finner vi ständiga exempel på att människor förtryckt, utnyttjat och bekrigat varandra. Även i din egen omgivning så finns det säkert många exempel på bristande hänsyn och respekt. Många vill även idag utmana, förlöjliga andra och ta för sig.
En vetenskapsman skulle säga att tesen om lyckan i att få "leva i fred och harmoni", som är hämtad från Marie-Louises andliga kanal, bara är filosofi och fritt tyckande. Och man kan ju tycka vad som helst! Vi menar att det vore att avfärda mediala personers utsagor väl enkelt. Människan kan visserligen utmana sin inre själsliga kunskap och diskutera den med hjälp av intellektet. Men den som inte följer sin egen inre kunskap hamnar i konflikt med sig själv. Människor som väljer att gå en annan väg mår inte bra. De fjärmas allt mer från ett liv i helhet och sanning. Vandringen på den gudomliga vägen blir längre och mödosammare. Det är nämligen när vårt liv är i harmoni med våra egna inre signaler, som är ett uttryck för vår själs kunnande, som vi känner oss nöjda med oss själva på ett djupare plan. Just då finns goda möjligheter till snabb personlig utveckling. Men den är aldrig gratis. Det finns inga genvägar på den gudomliga vägen.
Du som läser den här boken kommer ofta att känna igen dig och tycka att "så här är det ju!". Jag hoppas också att många stimuleras till att resonera med sig själva för att utforska de egna inre signalerna. Det är en viktig del i varje människas arbete med att öka kunskapen om sig själv.

 

1. Aviron

Under de första åren av 2000-talet är den kristna kyrkan på tillbakagång över hela Europa medan den gradvis ökar sin betydelse i många andra delar av världen. Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Att öppet diskutera andliga frågor i samhället är svårt och förakt mot andliga synsätt och religion utbrett. Tron på att endast förnuftet och vetenskapen kan leda människan framåt framförs ofta. Många andligt intresserade människor känner sig ensamma och utanför.
Situationen förvärras av en ökad polarisering mellan Europa och Amerika å ena sidan och de muslimska länderna i mellanöstern å den andra. Många uppfattar att religiöst färgad extremism är bränsle i terrorismen.
Ironiskt nog är det TV-serier som samtidigt har öppnat människors ögon för utomkroppsliga dimensioner. TV visade program om sökande efter tidigare liv samt hundratalet "shower" där det amerikanske mediet John Edwards förmedlade kontakter mellan döda människor och en studiepublik. Dessa följdes av en dansk och en längre svensk serie där medier undersökte hus som hemsöktes av gengångare. I en annan TV-kanal visades en amerikansk detektivserie om ett kvinnligt medium som löste mordgåtor med hjälp av sin förmåga.
Programmen väckte intresse för medier och deras förmågor. Vi fick anledning att fundera kring själens fortlevnad i en andlig dimension efter den fysiska döden, vilket är en central fråga i andligt tänkande. Men programmen var ändå begränsade. De byggde visserligen på kommunikation med andevärlden men syftet var främst att påvisa att människor lever flera liv och att de döda kan kommunicera med de levande. De berättade inte om hur andligt tänkande kan användas för att gynna en egen personlig utveckling. 

Det var sommar 2004 och hela familjen firade semester på ön Arnö i Stockholms skärgård. Marie-Louise och jag funderade på att skriva en sammanfattning av all andlig kommunikation vi hittills hade haft. Det kändes som om allt viktigt redan hade sagts i våra tre tidigare böcker. En sen kväll gjorde vi en kort seans i sommarhuset för att fråga om vi borde sammanställa det viktigaste ur tidigare seanser på egen hand. Eller vad skulle vi skriva om? Marie-Louise fick snart tydliga talade ord placerade i huvudet, vilket visade att hennes andliga kanal öppnats. Vi fick svaret:
–Ni har ett profetiskt uppdrag. Ni skall skriva om människans förhållande till sig själv och till Gud.

Löftet om ett nytt uppdrag var tydligt. Mer preciserad information skulle nog ges snart. Så skedde också några dagar senare.

Marie-Louise hade flera gånger denna sommar sagt att en stor vitskimrande energi stod i änden av rummet när hon var "uppkopplad" på sin kanal. Oftast satt anden på en sten, försjunken i tankar. Det var ingen ny bekantskap. Under en period några år tidigare hade denna mäktiga gestalt också varit synlig för henne.
Vi har tidigare berättat att denne ande ibland fungerade som "hjälpare" till Marie-Louise under hennes mediala seanser. Han hade ett vitt skägg och påminde om konstnärernas arketypiska bilder av Bibelns profeter. Marie-Louise kunde se rakt igenom honom. Det fanns ett annat karaktärsdrag. Ögonen hade inga pupiller utan bestod bara av vitt ljus. Hittills hade den stora vita anden uppfattats som tyst men han skulle snart tala till oss.
Vädret var varmt och soligt. Hela familjen åkte ibland iväg på ett par timmars utflykt till någon ö med båt för att bada eller bara koppla av. En eftermiddag var vi, som många gånger förr, på ön Väringsös östra sida. Där finns långa grunda sandstränder och de stora nöjesbåtarna som går till Finland passerar förbi ute på fjärden.
Barnen var ute i vattnet. Marie-Louise satt med solglasögon i en vilstol och slöt ögonen. Jag halvsov bredvid i sanden. Då vände hon sig åt mitt håll, öppnade ögonen och viskade långsamt och stilla att hon kopplats in på sin andliga kanal.
–Jo, sade hon. De säger att vi skall skriva en sammanfattning om våra andliga böcker tillsammans med den vite mannen.
Jag frågade:
–Vem är han?
Marie-Louise slöt ögonen igen och, belyst av den värmande aftonsolen, fick hon in:
–Han heter Aviron. Det är en Vishetslärare.

Jag tittade upp och blev snart på helspänn. Vishetslärare är ju de högst uppsatta Mästarna i andevärlden. Det var ett spännande löfte, en oerhörd tanke, att mer direkt få samarbeta med en Vishetslärare under en längre tid.
När vi först hörde talas om Vishetslärarna så var de sju stycken. Antalet är inte statiskt utan kan växla. Till skillnad från den Helige Ande så har Vishetslärare levt på jorden och varit människor av kött och blod. Vi har tidigare sökt kontakt med dem och berättade om tre lyckade försök i vår första bok.

Samma kväll bestämde vi oss för att göra en planerad seans i syfte att fråga vad som väntade oss i fortsättningen. Vi satte oss i sovrummet, tände ett ljus och vilade en stund i tyst meditation. Därefter tonade Marie-Louise in sig på sin andliga kanal. Den kommunikation som nu följde kom att ta precis en timme. Jag skrev ivrigt ned varje ord. 
När orden började flöda förtydligade Marie-Louise: 
 –Det är Vishetsläraren som säger det här!

Hon satte sig tillrätta i stolen. Anden berättade nu i rask takt, som om allt var bestämt i förväg.
–Ni skall skriva om de sju kunskapspelare som innehåller utvecklingsplanen för människorna. Den är en konklusion av det ni tidigare skrivit och följer en karmisk plan för jorden. För att ta ner den krävs kunskap från de högsta Vishetslärarna, de som står Gudskärleken allra närmast.
En av pelarna är kärleken, dess orsak, drivkraft och mål. En annan är lidandet, dess orsak, drivkraft och mål. En pelare handlar om arbete, med andra ord vad är det som gör vårt arbete meningsfullt och hur vi utvecklas genom arbete, och hur arbetet antingen kan stärka oss eller döda oss. Andra pelare är rädslor, karma (öde), utveckling och visdom.
Det finns ytterligare två pelare, den åttonde och nionde. Nummer åtta handlar om jordens överlevnad och nummer nio om vår relation till Gud och vad som händer i slutstadiet av alla våra karmiska inkarnationer.
Om människorna får tillgång till kunskapen i de första sju pelarna så kommer en frekvenshöjning att äga rum på jorden. Den öppnar dörren till kunskapen i de sista två pelarna. Därför, mina vänner, så förstår ni hur viktigt det blir att ta del av de sju pelarnas visdom för att senare höja nivån ytterligare och få ta del av den kunskap som utbildar oss allra mest.
De åttonde och nionde pelarna står för det manliga och kvinnliga, för dualismen, och för föreningen av dem. Om det manliga och kvinnliga förenas så kan vi uppnå ett tillstånd av jämvikt, balans, frid och fred. Det är utgångspunkten för jordens överlevnad. Följden av detta blir pånyttfödelse, både för människorna på jorden och för jorden själv. Det blir en slags reningsprocess som innebär att jorden kan höja sig ur det vacuum och stagnation som har rått i årtusenden efter årtusenden.
Att få ta ner den här kunskapen är ett kärleksbudskap till jorden. I den ligger ett löfte, ett hopp. Syftet är ju att jorden skall helas och att människorna som bor här skall kunna leva i fred med varandra.
När vi tittar på vårt eget beteende här på jorden så har, till vissa delar, inte mycket förändrats. Vi tror fortfarande att kriser kan lösas med våld. Men utan en pacifistisk grundtanke överlever inte jorden. Den utgångspunkten är viktigast i vårt andliga arbete med er. Den pacifistiska tanken ger näring till den kunskap som finns i de sju pelarna, och när den processen fullbordats så öppnas de två sista pelarna upp. Det är som en blomma som slår ut. De första sju pelarna är blomstjälken och de sista två är blomman. Jag, Aviron, skall hjälpa er med detta.
Men arbetet innebär också en reningsplan för er själva. Höj era egna frekvenser och gör er ödmjuka och mottagliga för det jag har att säga! Era tidigare böcker har banat väg för denna kunskap, som görs tydlig både för er och för andra. Det är en gåva att vara kanal för denna kunskap. Så tvivla inte på orden och tvivla inte på kraften i det vi säger!
Aviron har skickats ner till er och kommer att vara er behjälplig under den tid det tar för boken att formas. Arbetet får ta den tid ni själva väljer och orkar med.
Man kan likna de sju pelarna vid ett träd med sju grenar. Människan är stammen, och människan växer ju fler delar av denna kunskap hon kan tillgodogöra sig. Varje gren innebär en väldig utmaning för den levande själen, och det dröjer som bekant hundratals och åter hundratals inkarnationer innan man förstår helheten i denna kunskap. Vissa grenar tar man sig lättare upp i medan andra är betydligt svårare. Allt beror på att vi är olika som individer och att vi står på olika plan i vår karmiska utveckling.
Det är viktigt att vi drivs av kunskapstörst. Den leder oss framåt. Men först måste vi gå igenom många inkarnationers lidande, för lidandet i sig är ett uppvaknande, och uppvaknandet leder oss till kunskapstörst. Logiken är glasklar – lidandet ökar vår existentiella hunger, och i lidandets spår följer frågor som: Varför? När? Hur? Vart är vi själva på väg?
Så begråt inte lidandet utan se det som en frälsare och vän. Se det som en nödvändighet i vår strävan att nå fullkomlighet som själar. Lär människorna att ta lidandet som en självklarhet som, rätt hanterad, förvandlas till villkorslös kärlek. En av de här kunskapspelarna handlar därför om lidandet. Vi skall gå till botten med lidandet och vi skall lära människorna att hantera det på ett sådant sätt att vi inte längre frågar oss ”varför?”.

Vi undrade vem Aviron egentligen är. Jag ställde en fråga, vars kryptiska utformning färgades av en osäkerhet om hur man titulerar en Vishetslärare. Jag sade:
 –Kan Aviron berätta mer om sig själv?
–Javisst. Jag har för länge sedan slutat att inkarnera på jorden. Jag har utbildats genom kunskapstrappan till att nå de högre höjderna. Det betyder också att jag fritt kan flytta mig mellan olika dimensioner och ta ner energi där det bäst behövs. Jag har också följeslagare. Änglar skyddar min energi.
För många tusen år sedan var jag krigare på jorden. Jag vill inte säga vem. Men jag var en känd krigare. Orsaken till att jag inte vill berätta vem är att det är rensat och borta nu. Man kan omvända sig – har man gjort något dåligt för jorden i en inkarnation så tvingas man till att rätta till det i kommande inkarnationer, och det kan på sikt ge en skjuts i utvecklingen till de högre sfärerna. Därmed inte sagt att jag vill att ni skall göra negativa saker på jorden.
Jag lyssnar ofta på musik. Jag tycker om musik. Klassisk musik med flöjt och vackra toner. Den är mest rogivande. Musiken som spelades när jag levde på jorden var inte så rogivande och vacker.
Jag har också en stor kärlek till barn. Vi skall nära och älska våra barn för de är ju nästa generation som skall ta över. Jag undervisar barn i andevärlden. De finns på alla andliga kunskapsplan eftersom jag rör mig fritt mellan dimensionerna.

Aviron fortsatte att berätta om sig själv. Han sade:
–Mitt attribut är svärdet. Bli inte rädda för svärdet! Jag riktar det inte mot er strupe. Allt ni gör är frivilligt och vi är tacksamma och glada så länge ni orkar och vill samarbeta med oss. Se svärdet som något som skär igenom människors tvivel och mörka tankar. Det är ett renande och rensande svärd. Dess klinga är sylvass. Svärdet symboliserar att jag slår mig genom tät dimma. Dimman ligger som ett lock av okunskap runt jorden.
 I min andra hand håller jag en kunskapskrona. Den står för den samlade visdom som kan förmedlas till människorna i denna tid. Var och en som lever på jorden kan få ta del av denna kunskap oavsett vilken nivå man befinner sig på.
Min uppgift är att sprida den till er i mer samlad form. Att göra en konklusion, att ge människorna en riktning och ett hopp att försöka leva efter.

Avirons pelare är teman som sammanfattar människans stora utmaningar. De blottlägger centrala livsfrågor som vi bör arbeta med under hela vårt liv. Varje människa genomgår en   process av ständig personlig utveckling inom vart och ett av dessa områden. 
Vi skall beskriva pelarna i den här boken. Aviron har dessutom lovat att själv ge oss hjälp med råd om hur vi skall hantera dem rätt för att komma vidare på vår gudomliga väg. Men boken handlar inte bara om pelarna utan också om sökande efter tidigare liv, om händelser i vår familj och om vallfärder.
 Men jag hade fortfarande svårt att förstå vilken andlig kanal vi kommunicerade genom. Det var tydligt att det var Aviron som talade, men jag frågade ändå:
–Har vi lämnat den Helige Ande?
Vi fick svaret:
–Nej. Den Helige Ande är också en del av mig. Den Helige Ande är en del av energin jag förmedlar.
Jag kommer till er som en person som också levt på jorden för att ni skall förstå att jag själv genomgått den utveckling som ni skriver om.
Mitt svärd banar väg genom okunskap och förstärker Marie-Louises andliga kanal.
Glöm inte att jag också kommer som en tröstare och vän!


2. Renhet och enkelhet

Aviron sade:
–Hej mina vänner! Jag skall vara med er i kanaliseringen av den nya kunskapsboken. Den skall präglas av två teman – renhet och enkelhet.
Vår värld blir allt mer tekniskt komplicerad. Utbudet av kunskap är enormt och vi måste sålla i den flod av vetande som strömmar över oss. Vårt behov av enkelhet kommer att öka eftersom våra liv i denna högteknologiska värld har en tendens att slå knut på sig själva. Vi behöver en enkel väg ut. Jag vill ge er receptet på enkelhet och närhet till den andliga dimensionen.
Vi ser från ovan hur ni människor trasslar till era liv mer och mer. Många hittar inte ut ur sina snår. Lösningen är att söka renhet och enkelhet i sitt hjärta. Att leva så sant och rent som möjligt är utgångspunkten för allt andligt växande. Det är också temat när vi skall ge er kunskapen om de sju pelarna.
Vi uppmanas till att finna tid då vi avgränsar oss från det normala kunskapsflödet för att lyssna inåt i oss själva. Många av oss besitter en enorm visdom från tidigare inkarnationer. All denna kunskap finns lagrad i vår själs innersta.För att få tillgång till den när vi lever här på jorden behöver vi guidning. När visdom vi får via guider träffar rätt i människors hjärtan så kan mirakel ske, både med era egna och andras liv.
Vi pratar om det enkla och det sanna.
Rena och enkla budskap träffar rätt in i själens hjärta.
Det rena och det sanna är enkelt men ändå så svårt för människorna att acceptera.
För att vi skall kunna nås av denna kunskap så måste vi hitta tid för att bli mottagare av den. Att vara mottagare innebär att man har accepterat att andlig kunskap finns, att man kan leva på ett sådant sätt att den kan göras tillgänglig för en, och att den kunskap som andevärlden förmedlar redan vilar i djupet av våra hjärtan.
Vi är alla delar av denna visdom och vi kan lära oss att införliva den i våra liv. På så sätt blir jordelivet lättare att uthärda och förstå sig på.

Om vi kan skapa ett nytt förtroende mellan oss så kan människor uppnå en helig styrka av detta. Om förtroendet inte kan skapas, om människorna upplever sig utelämnade och enbart hänvisade till de lagar som råder på jorden, så kan ingen sann utveckling ske.
På samma sätt som ni kopplar upp er på Internet och söker olika kunskapsvägar så kan ni koppla upp er på den andliga kanalen och få ta del av så mycket kunskap och så mycket kärlek som ni är öppna för att ta emot. Detta gäller alla människor på jorden. Ingen är utestängd. Alla har möjlighet att få en egen förbindelse med Gud. Ju mer tillit ni har till att detta stämmer, ju mer kunskap får ni själva att bygga upp er med.
Att skapa en länk till andevärlden är att samtidigt skapa en länk till kunskapen inom oss själva. Om vi förstår denna viktiga koppling så kan vi hitta en sann väg ut.
I den här boken skall jag lära ut flera andliga övningar som syftar till att hjälpa oss med att finna vårt sanna jag. Om man inte vet vem man själv är och vad ens sanna jag är så är det svårare att fullfölja den gudomliga planen. Den planen består i att alla människor så småningom skall hitta sitt sanna jag, sitt rätta väsen, för då kan vi uppnå harmoni, visdom och stillhet inom oss själva. Ju fler själar som uppnår detta tillstånd, ju större möjligheter får jorden att hitta lösningen på konflikter.

 

3. Ditt sanna jag

Nästa seans började trögt. Aviron menade att Marie-Louises mediala "kanal" inte var tillräckligt ren. Ett medium måste ständigt arbeta med sin egen andlighet för att kunna ta emot andevärldens budskap så klart och oförvanskat som möjligt. Aviron sade:
–All kontakt med oss via er bygger på ren människokärlek. Den bygger på att kanalen mellan oss är ren och klar. För att stärka den skickar vi ner mer ljus.
Låt inte sorg och människors oförrätter drabba er tungt! Det kan hindra eller försvåra kontakten med oss. Så därför börjar vi med att rensa kanalen.

Precis så var det. Familjen var drabbad av sorg. Marie-Louises mamma hade cancer. Sjukdomen hade spridit sig i hela kroppen och hon hade inte lång tid kvar att leva. Även om Marie-Louise var ledsen arbetade hon ändå med att tankemässigt uppfylla sig med vitt ljus. Det dröjde en stund och under tiden klarnade dagens tema. Det handlade om betydelsen för varje människa av att söka sitt sanna, högre jag. Aviron sade:
–Att söka efter vårt sanna jag är en drivkraft hos oss. Sökandet är till för att vi skall helas. Utan det kan vi inte utvecklas på djupet och vi kan inte heller uppnå de mål som vi strävar efter. Att söka sitt sanna jag är ett kärleksuppdrag mot sig själv som, i förlängningen, också ger kärlek till andra runtomkring.
I denna strävan konfronteras vi med de sju livspelarna. De skall inte ses som ett hinder på vår väg. Pelarna lär oss att handskas med problem. De lär oss att hitta möjligheter att utvecklas i motgång och i kärlek.
Om du antar denna utmaning blir pelarna din ryggrad i livet. Då står du stark i att utmana dig själv. Förtvivla ej över detta arbete utan se det som en kärleksfull utmaning på din inre resa. Smärta kan inte undvikas men vi kan hjälpa er att lindra den.
Drivkrafterna för sökandet efter sitt sanna jag är kärlek, visdom, lugn och harmoni. Det känner vi om vi känner vårt sanna jag. Det är ett naturligt tillstånd för vårt sanna jag, och därför är det naturligt för oss att vilja tillbaka dit. Så var det före ”big bang”.
I detta tillstånd av harmoni står vi gudomen nära, och i den närheten finns den stora kärleken till alltet. På så sätt blir kärleken drivkraften, den kraft som håller oss samman och förhindrar splittring.

Förutsättningen för att hitta sitt sanna jag är att gå bortom den fysiska kroppens begränsning och se sig själv i ett helhetsperspektiv. Att se sig själv som ett andligt väsen som också står i kontakt med andliga dimensioner, även om vi fysiskt sett lever begränsade liv här på jorden.
För att vara sann mot sig själv så måste man erkänna sig själv som den man är. Vi tvingas inkarnera gång på gång för att stå upp för oss själva och den innersta visdom vi besitter. Den säger oss att vi alla är delar av samma Gud och att vi är delar av den gudomliga kunskapsbanken, vilket är samma kunskap som vi en gång fått tillgång till mellan olika inkarnationer. Vi blir sanna mot oss själva när denna kan lysa klart för oss i livet på jorden. Så modellen är att söka vår innersta heliga kunskap. När den lyser i oss, när den känns sann och väletablerad, då kan den även hjälpa oss att hjälpa andra i deras sökande efter sig själva.  När vi uppnått kunskapen om vårt sanna jag så kan vi också tillgodogöra oss all den visdom som kosmos vill ge oss.
Ett annat steg är att förstå att våra själar lever vidare i liv efter liv. Den fysiska kroppens förgänglighet och själens fortlevnad i liv efter liv är basen för att kunna förstå sitt sanna jag. När vi fastnar för mycket i våra fysiska kroppar begränsas vårt tänkande. Då har vi svårt att vidga vårt medvetande, och det försvårar för oss själva.
Att vara sann mot sig själv innebär också att förstå att vi har präglats av åtskilliga jordeliv bakåt i tiden. Det är ju därför vi besitter olika typer av kunskap. Vi beter oss på olika sätt beroende på vari våra blockeringar består.
Tidigare livs erfarenheter har också skapat mycket rädsla inom oss. Den hindrar oss i sökandet efter vårt sanna jag. Vi är rädda för att förlora makten och kontrollen över oss själva. Vi är rädda för att förlora dem vi älskar mest. Vi är rädda för allt som kan hota vår existens och vi är rädda för rädslan i sig själv. Rädslan äter upp oss och gör att vi slår knut på oss själva.
Tidigare livsfrustrationer och lidanden har alltså skapat denna rädsla. Vi måste ständigt lära oss att leva med den och bearbeta den så att den inte växer oss över huvudet. Rädslan bygger murar runt oss och vi är livrädda för att muren skall raseras för vi har egentligen ingen aning om vilka vi själva är.
Vi behöver ingen mur när vi uppnått kunskap om vårt sanna jag. Då behöver vi ingen barriär mot yttervärlden utan har styrkan inom oss, och den kan försätta berg.

Det är ingen enkel uppgift att söka sitt sanna jag.  Men om vi vet att det tar tid och är ett av våra mål så får vi se utmaningen i att på sikt närma oss vår egen sannings kärna. Under tiden prövas vi på olika sätt. Vi utsätts för konflikter, svårigheter och utmaningar som hindrar oss från att se klart.
Svårigheter kan skapa blockeringar men vi avgör själva hur starka de blir. Om vi exempelvis befinner oss långt ifrån kunskapen om vårt sanna jag så har negativa händelser på jorden lättare att få fäste i oss i form av blockeringar. Ju mer vi närmar oss vårt sanna jag desto friskare kan vi hålla oss, desto mindre fastnar blockeringar i oss och desto mindre dras vi in i negativt tänkande.
Utan utmaningar behöver vi inte inkarnera på jorden. Då har vi redan lärt oss allt och kan vara lärare i andevärlden istället. Så utmaningarna är ju vår drivkraft, vår näringskälla, och det som utbildar oss allra mest. Kalla dem vår ledstjärna och vän. Glöm inte bort att be om hjälp om utmaningarna på jorden är många och ni har svårt att utstå dessa prövningar. Be om hjälp från den gudomliga vishetens källa! Be om ledning och guidning från ovan. Då kommer vi att automatiskt att hjälpa er. Ju ödmjukare ni ber desto större hjälp kommer.
Ni kan också be om andligt beskydd och ni kan be om att göras mindre sårbara. Om ni är för sårbara så kan det bli svårt att hantera era egna känslor. Då kan det vara svårare för er att komma över kriser av olika slag.

Alla själar som inkarnerar på jorden drivs av ett sökande efter att hitta rätt. För att hitta rätt måste man vara så sann mot sig själv som möjligt, vilket innebär att man erkänner sig själv, med fel och brister, samtidigt som man högaktar sig själv i förståelsen av att vi alla är en del av Gud. Detta innebär inte att vi ser ner på andra utan att vi också lär oss att högakta andra eftersom vi alla är delar av samma Gud.
Skillnaden mellan oss människor består i våra olika erfarenheter från tidigare inkarnationer och hur de har präglat oss. Men ingen är bättre eller sämre än någon annan. Alla strävar mot samma mål, och det är   självuppfyllelse i syfte att sprida ljus och glädje till andra så att även de kan uppnå samma mål.

Vi önskar så att ni människor kunde leva era liv och eftersträva att söka det sanna inom er. Då skulle många murar raseras, mycket rädsla försvinna och många bråk och krig mellan människor skulle aldrig behöva uppstå. Murar och rädsla skapar oförmåga till kontakt. Det skapar oförmåga till att förhandla och att söka lösningar på orsaken till konflikter.
En människa med en mur runt omkring sig går inte att nå eller förhandla med och inte heller att skapa hållbara avtal med. Detta gäller på alla nivåer, i alla organisationer och i alla kontakter människor emellan. Mot bakgrund av detta förstår ni hur viktigt det är att börja denna bok med att berätta om vikten av att söka sitt sanna jag.
Det händer mycket på jorden just nu. Många avgörande beslut måste tas, både i den lilla världen och i den stora. Ju fler människor som förstår dessa andliga principer desto lättare har ni att göra rätt val och att också välja de ledare som hjälper oss allra bäst.
Det kan vara svårt att se det här helhetsperspektivet. För många kan det tyckas som en utopi. Men om vi inte klart deklarerar vilka målen är så kan det vara svårare för er att följa vägen. Och tänk på att vägen kan vara lång! Men går ni den och följer Andens råd så kommer mycket att underlättas för er och svårigheterna bli lättare att hantera.

 

4. Sökande efter tidigare liv

I den världsbild som framkommit under mina seanser med Marie-Louise är återfödelse (reinkarnation) ett självklart inslag. Efter den fysiska döden tillbringar vårt medvetande en tid som "fri själ" i en andlig dimension, varefter vi på nytt föds i en människas kropp. Vardagliga minnen och inlärd kunskap lagras förstås i vår hjärna och förloras vid den fysiska döden. Men upplevelser som haft djupare betydelse för oss lagras också i ett själsligt minne som i senare inkarnationer gör sig påmint i form av intuitiva signaler till vårt medvetna jag. Därför har personliga erfarenheter betydelse för oss under en tidsperiod som är mycket längre än vårt nuvarande fysiska liv.
Mer specifika minnen från andra inkarnationer kan även aktiveras under hypnos. Mitt första minne av vad som tycktes vara ett tidigare liv väcktes i början av 1990-talet. Vi beskriver i vår första bok hur känslan av att en genomskinlig "minnesfilm" med scener från det första världskriget spelades upp för min inre syn. Jag antydde också att jag påbörjat ett försök att bekräfta detta liv i offentliga dokument. Frågan är, om jag verkligen har minnen som kan komma från en person som verkligen levt. Nu skall jag berätta hur sökandet gått.
Arbetet har dragits ut under en period av drygt 10 år. Jag har sökt långsamt men aldrig skrinlagt projektet. Skälet till den låga hastigheten är att andevärlden varnat för sökande efter tidigare liv. De säger, att det finns skäl till att tidigare liv är svåra att bekräfta. Människor kan fastna i oförrätter som skett i det förgångna och till och med vilja hämnas dem. Vi skall istället leva i nuet och blicka framåt snarare än att gräva ner oss i förgången tid.
I vår dialog har jag menat att bekräftelse av ett tidigare liv ändå är viktigt för att styrka en viktig princip. Men jag förstod   tidigt att detta fick bli mitt eget projekt. Det föreföll inte heller passande att driva arbetet för hårt.
De minnesbilder jag arbetade med bestod först av fyra scener, var för sig 10-15 sekunder långa, som kom under en självhypnos år 1992.
I den första scenen är jag ett barn på 4-5 år. Jag ser min far sitta i en fåtölj i ett halvmörkt rum. Han hade en ganska trött utstrålning och tittade inte på mig. Min sikt skyms delvis av något, troligtvis av en annan stol.
I en andra scen är jag vuxen och marscherar på gatan i en stad med ett enkelt gevär över axeln. Soldater går i bredd och mina kamrater marscherar både framför och bakom mig. Jag känner mig oförstående inför vad som skall hända. Soldaterna bär hjälmar som har en pigg riktad uppåt. Uppslagsboken berättar att detta är en "pickelhuva" som bars av tyska soldater under det första världskriget. Denna detalj knöt alltså minnesbilderna både till ett land och till en tidsepok.
I en tredje scen ligger jag ensam på en kulle och spejar ner över en kuperad slänt, som jag uppfattar vara ett slagfält. Plötsligt kommer mörk projektil genom luften och en kraftfull smäll hörs alldeles intill mig. Jag lyfter på överkoppen genom att ta spjärn med armarna och vrider huvudet bakåt. Underkroppen är allvarligt skadad och ett eller båda ben har skjutits bort.
Några veckor senare kompletterades minnesbilderna av en något mer drömlik upplevelse där jag stiger uppåt i luften från marken efter att ha sett några soldater springa över ett slagfält. Ljuden försvinner långsamt och jag genomsyras av tanken att "det var skönt att komma bort från den här platsen".

Fyra år senare utvecklade Marie-Louise sin mediala förmåga och vi ställde frågor till andevärlden om bland annat tidigare liv. Jag fick veta att jag varit tysk och i 20-årsåldern hade "dött vid Somme". Familjen bestod av föräldrarna samt en syster, som betydde mycket för mig. En kyrka låg nära hemmet.
I vår andra bok finns ett längre medialt samtal med systern, för vilken Marie-Louise fick namnet Gretchen eller (förenklat) Gretel. Hon berättade bland annat att det var ett svårt slag för familjen att jag dog så ung i kriget.
Ytterligare två scener tillkom, varav den första flyktigt antyds i vår första bok. Jag står med mitt gevär i en tämligen grund skyttegrav och plötsligt springer fientliga soldater över dess krön. Jag flyr, fullständigt vettskrämd, bakåt och in i en av skyttegravens vindlingar, som löper åt höger.
Den andra scenen spelades upp när jag skulle somna en kväll strax därefter. Jag är en pojke i 7-årsåldern som just lämnar en gräsbeväxt park på gaveln av ett mycket stort hus, troligtvis en kyrka. Jag springer bort på vänster trottoar. Visionen omfattar bara början och slutet av språngmarschen. Slutet innebär att jag springer längs en rak gata med 3-4 våningar höga flerfamiljshus på båda sidor. Jag tar av in i en port och löpningen fortsätter upp för trapporna en våning upp. Det är sen eftermiddag och jag skall hem för att äta mat.
Jag fick också en vision av mig själv som tonåring. Nu stod jag på en lätt högersvängd gata och längre fram syntes en kyrka. Det här var ingen film utan en stillbild.

Jag ville förtydliga visionernas innehåll genom att ställa frågor till mig själv.
Hur långt sprang 7-åringen på trottoaren? Ett par hundra meter. Han behövde aldrig stanna upp för att vila.
Hur många soldater marscherade i bredd? 4-6 stycken. Var det en vacker dag? Ja, solen sken. Marscherade vi på hela gatans bredd? Nej, på halva gatan, på dess vänstra sida. Folk tittade på.
Åt vilket håll sprang soldaterna över fältet som jag såg i fjärran efter dödskottet? De sprang från vänster till höger.

Jag ritade upp dödsscenen på ett papper. Den kändes viktig. Ända sedan jag först såg mig själv som soldat på kullen hade minnet, eller "filmen", rullat åtskilliga gånger i huvudet. Nu var det dags att ärligt säga till mig själv hur scenen egentligen såg ut. Det var eftermiddag en solig sommardag. Jag spejade över gröna kullar ned mot en liten dalgång som förlöpte vinkelrätt mot mig. Jag uppskattar att avståndet dit var cirka 250 meter. Backen var sönderskjuten här och där, men grönt och frodigt gräs var ett tydligt inslag. Till vänster i dalgången fanns ett skogsområde med höga träd och till höger en mindre träddunge. Gräset var högre längs en fåra i mitten av dalen, och där fanns något som var speciellt, men jag minns inte vad. Bakom dalgången såg jag ett område med tätt gräs och bakom detta ett stort grönt fält.
Var jag orolig eller rädd? Nej, jag kände mig ganska trygg. Jag ville se om något anmärkningsvärt fanns i dalen. Jag såg inga hus och inga soldater men något rörde sig i kanten av skogsområdet. Det var kanske en soldat vid en skyttegrav. Men denne kunde knappast slänga en granat så långt som till mig. Något mörkt kom ändå singlande genom luften till höger om mig. Fanns det soldater högre upp i backen? Mer än så hann jag inte tänka förrän den fruktansvärda smällen kom.
Hade jag krupit upp ur en skyttegrav? Ja, absolut. Bar jag pickelhuva på huvudet, såsom vid marschen? Nej, bara en mössa. Men precis som då hade jag ett enkelt gevär i händerna.

Det fanns några uppgifter till. Marie-Louise hade fått namnet på barndomens gata till Sonnenstraße, gatunummer mellan 10 och 20, och en näraliggande gata till Blumenstraße. Dessa gator skulle ligga i Düsseldorf. Under en tidig intoning sade Marie-Louise att den unge tysken hade "ett vanligt namn".   Under viss press hade jag fått även namnuppgifter och födelsedatum. Jag började mitt egentliga sökande efter att bekräfta detta liv med att skriva till några tyska krigsarkiv med förfrågan om denna identitet kunde bekräftas. Jag fick nekande svar.
Jag passade på att fråga en av Marie-Louises väninnor om fler detaljer. Hon är också medium men mer inriktad på tidigare liv. Hon visste absolut ingenting om mina själsliga minnesbilder eller vad Marie-Louise hade sagt. Hennes intoning antydde att jag bott i södra Tyskland, troligen i München, snarare än i landets norra del. Det rörde sig om en arbetarfamilj som levde på relativt knappa villkor. De bodde i ett flerfamiljshus bakom vilket ett grönområde med stora träd var beläget. En kyrka låg nära hemmet och en järnvägsstation låg på promenadavstånd. Min syster skulle under en period ha jobbat i en trädgård som också fanns nära hemmet. Familjen hade släktingar eller vänner på landet som hjälpte till med mat under kriget. Modern visade sig med ett stort förkläde i köket där hon just bakat bröd. Förutom modern och systern fanns ett "sladd-barn" i familjen.
Hon fick mitt namn till Franz Müller. Jag kände på mig att jag även hade ett viktigt mellannamn, så jag frågade efter det. Hon tänkte en stund och angav, under viss press, namnet Eugen. Hon berättade också att jag skulle ha överlevt kriget efter att blivit konvalescent med splitterskador i benen och i ena armen. Den sista detaljen trodde jag dock inte på då min egen "minnesfilm" sade något annat.

Nu fanns ny information att jobba efter. Jag gick till biblioteket. Även på grova kartor kunde man se att Sonnenstraße och Blumenstraße är huvudgator i centrala München. Vid nästa seans bad jag om en bekräftelse:
–Växte jag upp i södra eller i norra Tyskland i mitt tidigare liv?
Andens svar blev faktiskt något överraskande. Vi var vana att få direkta svar på våra frågor, men nu kom en motfråga.
–Var känner du dig mest hemma?
Jag svarade direkt och självklart:
– I södra Tyskland.
–Du ser. Du vet ju själv. Du har själv alla dessa minnen lagrade.

Något år senare fick jag en möjlighet att sätta en eventuell hemkänsla på prov. Under en affärsresa till Rom år 2000 mellanlandade planet i München. När jag närmade mig staden och såg åkrarna från ovan överfors jag av en stark känsla av att vara "hemma". Denna känsla var märklig på så vis att mitt hem   i mitt nuvarande liv ju låg i Sverige.
Min upptäckarlust hade väckts. Jag ville resa till München för att se om jag kunde finna barndomshemmet i mitt tidigare liv. Jag hade ju minnen av gatans utseende och kände dessutom till ett par andra detaljer.

Chansen kom bara två månader senare. Jag föreläste på en tysk kongress som avslutades på en lördag. Arbetet på sjukhuset i Stockholm började inte förrän på måndag morgon. Jag flög därför hem via München och använde söndagen till att söka.
Tiden i München skulle bli knapp, bara åtta timmar. På flygplatsen köpte jag en detaljerad stadskarta och tog bussen in till tågstationen Hauptbahnhof Süd, som ligger i stadens centrum. Under bussresan studerade jag kartan och fann ett annat gatunamn, Sommerstraße, som klingade väldigt likt Sonnenstraße. Jag beslöt mig för att besöka båda gatorna.

Det var en strålande solig dag. Jag valde att promenera för att få en känsla för avstånden. Sonnenstraße låg i stadens absoluta centrum och bara en dryg kilometer från tågstationen. Gatan förlöpte mycket riktigt i en högersväng om man kom från söder. Jag stannade och kände efter – var det här jag växte upp? Svaret blev nej. Gatan var alldeles för bred. Detta var en paradgata. "Min" familj levde under enkla förhållanden och kan inte ha bott här. Jag fortsatte gatan söderut men blev allt mer övertygad om att det var fel plats då jag varken inte hittade någon kyrka. Egentligen sökte jag ju efter två kyrkor. En skulle ligga före och en annan efter mitt hem. Vid den ena kyrkan skulle det dessutom finnas en lekplats för barn.

Jag tog nu riktning mot den andra gatan, mot Sommerstraße. Jag promenerade längs Humboldtstraße över den breda floden Isar. På vänstra sidan om bron låg ett grönområde. Mellan träden fanns en handelsträdgård, och ett hundratal meter bort låg Sommerstraße. Jag skyndade dit.
Jag ställde mig på den sida av gatan där "mitt" hus skulle ha funnits, på den vänstra, och tittade mot norr. Jag var helt ensam. Under regressionen var det precis från den här vinkeln jag sett gatan. Porten där jag stod hade numret 12. Gatan var, som väntat, ganska smal, och husen såg likadana ut på båda sidor. De hade bottenplan och tre våningar och såg så pass åldrade ut att de mycket väl kan ha varit 100 år gamla. En bit bort låg ett mindre grönområde med några träd, och ovanför dessa stack ett torn upp. Men det var ingen kyrka utan toppen på ett flervåningshus, som utformats så att det såg ut som ett kyrktorn. Jag gick gatan fram och tillbaka några gånger och ångrade att jag inte tagit med någon kamera. Ett besök på stadsmuseet på vägen tillbaka visade att dessa hus troligen fanns på 1910-talet då de inte förstördes vid bombningarna under andra världskriget.

Hemma i Sverige försökte jag förstås få mina fynd bekräftade. Hur skulle jag gå vidare? Jag hade en tanke på att söka i Münchens telefonkataloger från tidigt 1900-tal. Müller var dock ett mycket vanligt namn, och mina namn- och platsuppgifter var ännu vaga. Ett annat problem var att den Helige Ande ständigt ville tona ner letandet efter tidigare liv.
Ungefär ett år senare fick jag återigen möjlighet att stanna upp en dag i München på hemväg från ett internationellt vetenskapligt möte. Jag promenerade längs Sommerstraße och den här gången fotograferade jag miljön. Men på vägen tillbaka mot staden blev jag tveksam. Jag hade inget som helst minne av den breda floden Isar som rann alldeles i närheten av Sommerstraße. Två medier hade sagt att jag bott nära en kyrka, men här fanns ingen kyrka. Jag kände mig osäker. Var jag tillbaka på ruta noll?

Jag bestämde mig nu för att ta en chans, och den kom att innebära det första stora genombrottet i mitt sökande. Planen hade så här långt varit att först finna den tyska familjens bostad. Jag ändrade mig och försökte istället att komma vidare med hjälp av de militära uppgifterna.
Promenaden gick därför till krigsarkivet på Leonrodstraße. Där arkiverades alla handlingar om de bayerska trupper som stred under det första världskriget. På stapplande tyska frågade jag en tjänsteman om han kunde hitta uppgifter om en Franz Müller som skall ha varit från München och dött i kriget i en ålder av mellan 20 och 25 år. Han såg bekymrad ut och förklarade att Franz Müller är ett mycket vanligt namn i Tyskland. Jag nämnde aldrig det mellersta namnet då jag kände mig osäker på det. Mediet fick ju fram det endast med svårighet.
Tjänstemannen lovade att göra ett försök och lommade iväg till sitt arkiv. Efter en stund kom han tillbaka och meddelade positiva nyheter. Jag hade tur, sade han. Det fanns bara en Franz Müller från München som dog under det första världskriget. Han höll fram en bok med uppgifter om enskilda soldater. Jag läste, och såg snart en uppgift som kom att höja min puls avsevärt. Det stod: "Död den 21 juli 1915 i ställningen nära Montauban, Kanton Combles, Department Somme."
Montauban är en litet samhälle strax norr om floden Somme i norra Frankrike. Staden Combles tjänade som organisatorisk centralort för den tyska krigsmakten i området. Franz Müller dog alltså vid Somme, precis som Marie-Louise hade sagt att jag gjorde i mitt tidigare liv. Detta skedde på sommaren, såsom i min "minnesfilm". En annan uppgift, som vi också beskrev i vår första bok, är att Franz dog en tid före det enormt stora slaget vid Somme, som pågick mellan juli och november 1916. Mina minnesbilder av dödssprängningen påminde ju inte alls om ett stort fältslag.
Jag skulle ha varit ung, inkallats i början av kriget och dött efter ett år. Detta stämde tämligen väl. Franz Müller var 21 år gammal när han dog. Han deltog i kriget under 10 månader och var inte där av egen fri vilja. Den här identiteten såg lovande ut!

Jag krafsade snabbt ner uppgifterna på en bit papper. Tiden började bli knapp. Om tre timmar gick flyget tillbaka till Sverige! Men vilken var denna familjs adress i München? Jo, de bodde på Haimhauserstraße 11, 2 trappor. Jag ville besöka den adressen omedelbart för att se om den påminde om Sommerstraße.
Taxin körde mig till flygplatsen via ett kort stopp på Haimhauserstraße. Även denna gata var smal och hade flerfamiljshus med bottenplan och 3 våningar på båda sidor. Strax efter familjens adress gjorde vägen en mild krökning åt höger. En bit bort låg två torn som påminde om en kyrka. De tillhörde tyvärr en skola. Runt krönet fanns dock den katolska kyrkan Sankt Sylvester. Ett kort stycke bort låg den Engelska Parken, som är ett stort grönområde med träd. En järnvägsstation fanns ett tiotal kvarter bort i nordvästlig riktning. Franz Müllers hemmiljö kunde stämma bra in både på mina egna minnen och på mediernas uppgifter.
Jag reste tillbaka till Sverige full av tillförsikt. Med en möjlig identitet skulle fortsatt sökande bli mycket lättare.

Hur gick det se´n? Läs kapitel 5-8 ur Gudomlig väg att trycka på denna länk